Det finns många olika sorters hundhalsband, ett för varje situation. Här beskrivs några olika och ta upp deras för- och nackdelar. Vanligtvis är det bra att ha ett par olika hundhalsband att växla mellan. Till vardags kanske hunden mest går i skogen och springer lös, så när de behöver vara kopplade använder kan du använda ett retrieverkoppel. Det är smidigt med halsband och koppel i ett, plus att det tar liten plats i fickan. Åker ni in till stan kan det vara bättra att använda  fasta halsband eller halvstryp. Ska ni ut och springa är det bäst att använda en hundsele och behöver du ännu mer kontroll rekommenderas  nosgrimma.

Fasta hundhalsband

Ett fast halsband tillhör hundens basgarderob enligt mig. Ett fast halsband kan antingen vara helt fast, liknande ett skärp som man spänner, eller ställbart så att man kan anpassa det lite efter hundens hals. Fasta halsband med snabbspännen som går snabbt att sätta på och ta av (utan att man behöver trä spännet igenom en ögla) brukar vara smidigast. Ett ställbart fast halsband är också det första du bör köpa till valpen för att träna koppelgående. Fördelen är att valpen då har ett halsband att växa i, samtidigt som du kan ställa in det så att valpen inte kan råka backa ur halsbandet (vilket kan hända med ett halsband av halvstrypstyp.) Det kan ta ett tag att hitta ett halsband som känns smidigt och som är varken för smalt (risk att det går sönder om hunden drar eller att hundens nacke utsätts för onödiga påfrestelser, ju smalare halsbandet är desto sämre för hundens hals om den drar) eller för tjockt och som passar både dig och hunden.

Halvstryp

Halvstryp innebär att halsbandet har ett minsta och ett största mått så att man kan dra det över huvudet på hunden utan att knäppa upp det, men hunden kan inte komma ur det när det är sträckt. Detta är ett väldigt smidigt halsband eftersom det går väldigt fort att ta av och på. Nackdelen kan vara att det till vissa hundar är svårt att hitta ett halsband som är tillräckligt stort för att dra över huvudet på hunden när man ska ta det av och på och sedan tillräckligt litet för att inte kunna åka över huvudet på hunden när det är sträckt. Vissa hundar blir med tiden specialister på att dra sig ur halsbandet, och då kan det vara svårt att använda ett halvstryp.

Ett perfekt avpassat halvstryp går att lätt dra över huvudet på hunden när det är utspänt och sitter tätt runt halsen, utan att strypa hunden alls, när det är spänt.

Helstryp

Helstryp innebär att halsbandet inte har något stopp alls utan bara är en ögla. Om hunden skulle fastna är dessa halsband lite läskiga eftersom hunden inte har en chans att komma ur det. Däremot är de väldigt smidiga för att ta av och på hunden, det är lätt att lära hunden att själv ta på sig halsbandet och de tar oftast liten plats i fickan när man inte har dem på hunden. På grund av stryprisken bör hunden aldrig ha ett helstryp på sig då den springer lös.

Helstrypshalsband finns både som halsband som man sätter fast ett vanligt koppel i och som hela koppel, så kallade jaktkoppel eller retrieverkoppel, som är ett långt snöre med en ögla i ena änden och ett handtag i andra.

Helstryp ska ALDRIG användas på en hund som inte kan gå ordentligt i ett vanligt koppel. Tanken med helstrypet är inte att rycka då hunden drar eller att hunden ska sluta dra för att inte strypa sig själv (det gör de inte, de bara fortsätter att dra). Tanken är helt enkelt att de ska vara lätta att ta av och på samt ta liten plats när man inte har dem på.

Hundselar

Innan hunden har lärt sig gå ordentligt i koppel, för att avlasta hundens nacke eller vid tillfällen då du inte orkar hålla på och träna på att hunden ska gå ordentligt i halsbandet är det smidigast att använda en sele. I selen får hunden gå som den vill, dra om den vill eller gå med slakt koppel om den vill. På valpen är det bra att ha en ställbar hundsele (så att du kan göra den större när valpen växer) när ni bara spatserar omkring och när ni tränar koppelgående tar du på hunden ett fast halsband.

De hundselar som rekommenderas är fasta och och ibland ställbara. Använd aldrig gå-fint-selar med ”stryp”-funktion som skär in i hundens armhålar, det är dels obehagligt för hunden och dels kan det skada hunden. Blir hunden för stark i selen (vilket stora hundar kan bli) så att det inte är bekvämt att gå med dem kan frontknäppta selar vara väldigt bra. Om hunden drar då vänds den bara runt mot mig av sin egen dragkraft och kommer alltså inte framåt.

När du är ute och springer och gärna vill att hundarna ska hjälpa till att dra kan du också använda en sele, tillsammans med ett magbälte med elastiskt koppel.

Nosgrimmor till hund I vissa lägen behöver man mer kontroll på hunden än vad en sele kan ge. Med selen får hunden väldigt stor rörelsefrihet, men i tighta situationer som inne i stan kan det vara bra att ha en nosgrimma som hindrar hunden från att dra. Nosgrimman måste man oftast lära hunden att ha på sig. Lära gärna hunden att sätta i nosen i öglan själv och belöna massor när hunden har den på sig. Försöker hunden skava av den med tassarna eller lägga sig ner och rulla för att få bort den håller du emot i kopplet och försöker få hunden med dig för att gå vidare. Så fort hunden går det minsta lilla framåt belönar du den. Till slut lär hunden sig att det inte är något konstigt att ha nosgrimma på sig. (Kom ihåg hur valpen kliade sig för att få bort halsbandet de första gångerna, det vande den sig vid ganska snabbt).

Nosgrimman ska inte sitta så hårt att hunden inte kan öppna munnen, dricka eller äta. Var noga med att du har en nosgrimma som hunden inte kan komma lös från. Antingen får du ha ett halsband också på hunden så att kopplet sitter både i nosgrimman och i halsbandet eller så får du ha en nosgrimma som sitter fast runt hundens hals och som hunden inte kan dra sig ur.

Elhalsband, stackel och andra styggelser

För att få hunden att gå ordentligt i kopplet finns det många otrevliga verktyg. Elhalsband, stackel (ett halsband med taggar som sticker hunden i halsen om den drar) eller tunna halsband som sitter långt upp bakom öronen på hunden avråder jag bestämt från att använda. De tillfogar hunden smärta, och i värsta fall bestående skador på de känsliga nerver som finns i hundens nacke och bakom hundens öron. Att gå fint i koppel handlar helt enkelt om att lära hunden att det lönar sig att gå fint i kopplet – då får man godis och hunden kommer framåt. Är kopplet sträckt kommer hunden inte dit den vill. Så enkelt är det i teorin, i praktiken blir det många stopp, en del frustration och mycket träning innan det fungerar, men det är det värt för att få en hund som gillar att gå med slakt koppel och som gör det utan att vara rädd för sin förare eller sitt halsband.